Efter förlossningen eller snittet som det blev tillslut väntade jag mig att jag skulle bli normal igen , och vad jag menar med normal är inga svullna fötter, stora magen borta och ersatt med en platt tvättbräda ( kanske inte men någorlunda smal) rörelseförmågan på topp så jag kunde ta på mig skorna själv igen, och sist men inte minst mitt humör och mina hormoner skulle vara tillbaka till det normala.
Oj vad jag såg fram emot att bli normal efter förlossnigen veckan innan Novalie kom till världen , jag var så less på att vara tjock och sur för att inte tala om trött och ha ont hela tiden och att inte kunna gå! Jag frömde om att kunna ta ett steg utan att känna att låren stötte i varandra och vagga som en anka!

Men gosse! vad fel man kan ha !
För det första rörelseförmågan var noll! zero!nada! Eftersom jag blev snittad kunde jag inte ens sätta mig upp själv, jag kunde inte plocka upp Novalie själv om jag ville hålla i henne , och shit när jag skulle stå upp första gången kändes det som om jag skulle gå av på mitten , men när jag väl fick försöka stå upp var jag glad ändå för då hade jag fått bli av med alla slangar jag hade instoppade överallt,så jag insåg att  jag skulle visst få vagga som en anka i några veckor till. Ont skulle jag också ha ett par veckor till , det är inte skönt när det som har skurits sönder ska läka kan jag tala om , fick smärtstillande på sjukhuset men fick man med sig det hem ? nej det fick man inte!
Vad magen beträffar så var den lika stor som innan förlossningen men inte fast och fin som när det låg en bebis där i utan som en stor geleklump, om någon hade slagit mig i magen hade näven försvunnit in i degen! Så magen var kvar fast i en dallrig jello version.
Det jag såg mest fram emot var det jag hade mest fel om, svullnaden! Jag trodde ju verkligen att den skulle försvinna ut ur min kropp samtidigt som bebis, men neeeeeeeeeeeeeeeeej! det blev VÄRRE! Jag svllnade banne mig upp några cm till! jag trodde inte mina ögon! skorna var bara att glömma! Kom ihåg att jag nästan fällde en tår över alla skor jag inte skulle kunna ha mer om mina fötter verkligen växt på riktigt och att jag helt enkelt skulle få acceptera att mina fötter numera skulle se ut som två stubbar!
Sen det jag hade mest fel om var humöret och hormonerna , jag trodde verklige jag skulle vara superlycklig och glad som en lärka men den det kunde jag också glömma jag grät och svettades och grät lite till och svettades ännu mera! Jag grät av lycka jag grät för att jag helt plötsligt blev ledsen , för vad vet jag inte, jagt grät för ingenting jag grät för att jag kännde mig ensam fast jag inte var det , jag hade ju min älskade dotter hos mig hela tiden plus personal som sprang in och ut , jag grät för ALLT och svettades KONSTANT! Barnmorskan talade så fint om för mig att det var helt normalt att tjuta och svettas nonstop, det var bara min kropp som ställde om sig till hur den var förut och att det det skulle kännas som man var i klimakteriet, underbart tänkte jag , ska man behöva gå igenom det igen !

Efter fem dagar på sjukhuset fick vi äntligen åka hem , jag såg likadan ut när jag gick ut genom sjukhusportarna som när jag kom in, minus värkarna och profylaxandningen, som en tjock svullen vaggande anka ! Men lycklig , superlycklig , förr att nu äntligen skulle jag få komma hem med min lilla älskling och få vara tillsammans med min lilla familj och självklart så grät jag när jag kom hem :P

Det tog en vecka efter jag kommit hem från sjukhuset tills svullnaden gått ner och jag kunde med stor glädje prova mina älskade klackar igen :P det tog två veckor tills jag slutat svettas och grina , magen har fortfarande inte dragit ihop sig helt men är betydligt mindre och inte lika degig dom på sjukhuset så jag har insett att det finns hopp om att se bra ut i en bikini en vacker dag haha.

I dag är det ca 6 veckor efter förlossningen och jag känner mig fortfarande inte normal, jag vet inte vad normal är längre, det borde ju vara som jag var innan förlossningen men det är ju inte jag nu, jag har förändrats som person och det hade vart konstigt om jag inte gjort det, jag är numera mamma till världens underbaraste lilla tjej , har blivit medveten om att jag inte är odödlig och vad äkta kärlek verkligen innebär , en helt ny värld öpnnas och jag ser allt med nya ögon. Mycket blir skrämmande som inte var det förr , lära känna sig själv på nytt , kanske inte som en helt ny person men som uppgraderad med nya funktioner man ska förstå... Jag har nu acepterat att jag är förändrad och det är jag inte ledsen en sekund över , inte över bristningarna höfterna eller att jag nog aldrig kommer komma i min favoritbikini igen , jag har blivit mamma och det är det bästa som har hänt mig , jag är så lycklig jag kan bli , ingenting annat spelar någon roll , jag förstår äntligen vad jag inte gjorde innan på gott och ont...
Normal eller inte jag
Älskar min familj och mitt liv !